Att säga ja

Jag har en nära väninna som varje år åker med sin familj någonstans i världen för tre –fyra månader. De åker de allra kallaste och mörka månaderna – dec-mars. Detta år gick färden till Sri Lanka och Kerala, Indien. Min väninna bor i Stockholm och när jag hälsade på i höstas så beskrev hon deras resa. Hösten var lite tyngre än vanligt för mig och då slog det mig att såklart kan jag. Jag har varje år velat hälsa på, men alla ”måsten” har snabbt ramlat på – jobb, familj, träningar. ” Det låter så roligt, men jag kan inte, jag måste…”. Livet är skört och du vet aldrig. En tanke började gro – det klart att det går.

Det tog en stund att formera tanken till verklighet. Men det klart att det går. Vi är fler på kontoret vilket gör att mitt jobb inte behöver stoppa för att jag inte är på plats. Det finns andra som gör det minst lika bra. Om jag tar med mig minsta dottern så blir det lite lättare på hemma plan. Jag insåg att det skulle vara omöjligt att få med hela familjen. Att ta ledigt för de två större var inget alternativ, och dessutom så är maken och sonen mitt i hockeysäsongen. Då var vi två som kunde åka. Jag stämde av hemma och ja, det skulle faktiskt kunna gå. Jag började googla hotell och flyg. Det är en hobby jag har. Även om vi inte har bokat och även om vi inte skall iväg någonstans så googlar jag på vad vi skulle kunna göra… Jag bokade hotell i Varkala, Indien. Läskigt, men härligt. Jag frågade min pappa om han ville följa med. Min pappa har aldrig varit en globetrotter utan trivs egentligen bäst hemma. Men en sak som han inte tycker lika mycket om är den kalla årstiden. Pappa sa ja på stående fot – det har aldrig hänt tidigare. Jag blev lika paff som han. Men för att ingen skulle ändra sig så bokade jag snabbt flygbiljetter.

Fjärilarna har åkt upp och ner i magen – allt från att det skall bli helt underbart – till ”vad har jag gjort”? Jag har aldrig varit ifrån mina barn mer än 5 dagar – det var det jobbigaste att tänka på.

Avresedagen kom snabbt. Fredag morgon kl 06.50 avgick planet. Min yngsta dotter, min pappa och jag. På planet till Berlin, sedan Abu Dhabi för att landa i Trivandrum i Indien kl 04.10 natten till lördag. Det är varmt när vi kliver ut – lagom möra i kroppen. Resan har gått fint, och det allra mest förvånande var att väskorna var på plats. Det trodde jag aldrig. Vi kliver ut, det är fuktigt, varmt och massor av människor. Dofterna blandas och det är ett virrvarr av sötaktig, kanel och kardemumma dofter i luften. Det är varmt och mörkt. Utanför terminalen står det massor av människor, längst bort ser vi en skylt ” Anna Petersson”, chauffören är på plats.

Han hjälper oss med vårt bagage och vi följer honom till en väldigt liten bil. Alla bilar är väldigt små. Chauffören boxar in vårt bagage och vi kliver in i bilen. En liten avgift till parkeringsvakten och så ut i Indien trafiken. Som är en upplevelse. Klockan är närmare 05.00 och det är mycket folk ute och går. Helt mörkt, inga gatulampor, men massor av människor. Vår chaufför kör på. Inte fort, det går inte – förutom alla små speedbumps så gäller det väja för både människor, hundar, andra taxibilar, lastbilar, rickshaws. Alla på en gång i en sorts sammasurum. Som fungerar. Bara man tutar och vinkar och väjer så löser det sig. Vi kör i nära en timma. Dottern börjar må lite kymigt av den intensiva bilresan men så svänger bilen in på en liten sliten gata och vägen sluttar brant neråt. Många människor här också. Så stoppar han och jag tittar upp på skyten ”Hindustan Beach Resort”. Vi är framme. En vakt öppnar dörren, receptionisten tittar lite sömndrucket på oss men ger oss nycklarna. Vi får hjälp med bagaget och visas upp till rummet. Å, så härligt. Vi tittar ut genom de stora fönstren, rakt ut i soluppgången över Indiska Oceanen. Underbart.

Ja, vilken tur att jag sade ja.