Marathon.se -Vila

Så står det idag i mitt dagliga mail från Marathon.se. Oftast står det ”backlöpning/intervall 6 km”, ”styrka, tåhäv, quickstep”, ”lång distans 28 km”. Den stora dagen närmar sig med stormsteg. Söndagen den 3 november skall jag stå på startlinjen för New York Marathon. En verklighet som kommer närmare för varje dag. För att kunna stå där på linjen med huvudet högt, så måste jag följa dessa mail. Tycker jag själv. Det var väldigt praktiskt till en början. Jag gick in på www.marathon.se och kunde där fylla i vilken sluttid jag vill ha på NYK Marathon. Baserat på det så får jag dessa mail.Väldigt bra och detaljrika. Jag hade inte genomfört backintervall om inte dessa mail kom. Så enkelt är det. Jag fyllde i 4 timmar, och just då kändes NYK Marathon hur lätt som helst. Bara fylla i det och sedan löser det sig självt. Så kändes det i maj. I slutet av juli fick jag en liten dipp, det kändes tungt och jag var inte riktigt sugen på att gå ut och springa. Det har jag faktiskt varit tidigare. Som tur var släppte det förra veckan, i o m Kullaviks hamnlopp. Ett mil lopp som går uppåt i 5 km och neråt i 5 km. Det kändes ok och jag kom under 50 min. I kväll har jag precis kommit in efter en löptur med min dotter på häst i en härlig höstskog. Det är faktiskt riktigt roligt att vara ute med dem och riktigt roligt att se hur hästen reagerar. Vi är liksom en flock, jag och hästen. Av någon anledning har jag blivit ledaren. När jag springer, springer hästen. När jag stannar, stannar hästen. För att vara en hästrädd mamma så är det ett stort framsteg – vi är nästan kompisar. Men jag skall erkänna att när vi springer i uppförsbacke och jag hör hästen flåsa mig i nacken, då springer jag lite extra fort. Så tack för det hästen…

Det finns faktiskt ett lopp som heter ”Horse and man” och det är inte självklart att hästen vinner. Är ni intresserade så titta in här http://managainsthorse.net

 

Jag läste om loppet i den fantastiska boken ”Born to run”. Jag tyckte att boken gav perspektiv på själva löpningen. Jag upplever att många har hinder för att ta sig ut och springa (mig själv inkluderat). Författaren tog på något sätt bort det och visade på enkelheten i löpning och att vi faktiskt är byggda för rörelse. Det tror jag på.