Tid och balans

Verkar vara det svåraste att få till. De flesta som jag träffar brottas med samma utmaning. Skall det vara så svårt? Ett exempel är om jag lade ner ett stort vitt ark på mitt bord där alla veckans dagar och timmar var inrutade och samtidigt skrev ner alla saker som jag skulle vilja göra med en realistisk tidsintervall på olika lappar. Dessa lappar skulle jag sedan lägga in på min veckoplanering. Vad tror ni? Skulle alla lappar få plats? Svaret är ganska enkelt – nej. Men hur gör jag då i verkligheten? Jo, jag klipper av lapparna lite i hörnen, gör dem lite rundare, på så sätt får alla lappar plats – nästan. De går lite omlott om varandra och ligger lite över varandra på vissa ställen och en del lappar syns inte alls. För de ligger under de andra lapparna. Vilka lappar tror ni ligger underst – så att de inte syns? Mycket riktigt – de där lapparna som handlar om ”träning” ”fika” ”bio med vänner” ”läsa en bok” ”träna för Marathon”. Det där som egentligen gör livet värt att leva.

Det blir tydligt att det är ”duktighets/leverans” stämpeln som råder.” Att göra nytta” och ”utvecklas”, hela tiden gå framåt, stannar du – backar du. Är det inte så? Jo, det stämmer in, på mig i alla fall – men det handlar också om att jag tycker att det är så förbaskat roligt att arbeta. Det är nog det allra jobbigaste att jag tycker att alla lapparna måste få plats för att jag tycker om alla sakerna. Problemet är att när hela schemat, eller arket, är fullt – så hinner jag inte riktigt känna efter hur roligt allt är.

Jag skall härmed försöka arbeta med att alla lapparna skall få plats – oklippta. Antagligen inte på ett ark – men då gör jag arket lite större – allt kanske inte behöver hända idag?

Ibland drömmer jag om att bara jag skulle få en extra dag – alla andra skulle på något sätt inte få det. Jag vet att det låter lite småaktigt – men då skulle jag hinna ikapp. Problemet är att jag redan nu vet att jag skulle snabbt fylla denna dag också – och vara tillbaka med önskan om att få ännu en dag. Mer skall mer ha, som det så vackert heter.

Nej, jag nöjer mig med de timmar jag har – och lovar mig själv att bli bättre på att använda dem.