Utmaningar

Nytt år, nya utmaningar. Varje år kommer det massor av tips och lösningar på hur du äntligen skall nå alla mål. Allt det där som har hängt över, inte blivit gjort, gamla hjulspår som du så vackert följt ännu ett år. Nu, nu skall det äntligen bli ändring. I ett slag skall allt bli precis så som det var tänkt. Det finns en massindustri på det nya året, allt från träningskort, PT timmar, personlig coaching – allt för att du äntligen skall nå dina mål. Jag menar inte att det är fel, jag själv tänker på samma sätt – nu, nu skall det äntligen bli av. Men under mina drygt 40 år på jorden så har det inte blivit den där fantastiska förändringen någon januari. Livet springer på och jag med det.

 

Förra året var ett intensivt år, både på jobbet och privat. Jag miste min svärfar och kort därefter min mamma. Det var jag inte beredd på. Det är många tankar som har snurrat runt i ett virrvarr. Framförallt en förvåning av att jag nu är där. På det steget i livet som jag bara hört mina äldre väninnor och kollegor prata om. Det där steget som känts så avlägset. Jag är ju inte så gammal ännu? Eller? Från att precis ha sett ljuset efter intensiva småbarnsår så ramlar man över på den andra sidan. Då man skall ta ansvar för sina föräldrar. Jag var inte beredd. Jag menar – så klart att jag alltid brytt mig mycket om mina föräldrar och svärföräldrar. Men inte riktigt på det sättet då man plötsligt skall bestämma. Ta beslut om vad som är bäst för dem, även om de inte vill. Det är svårt. Ta beslut om att de måste flytta till annat boende, ta beslut om hur och vad, vara som en igel på biståndshandläggare. I stort sett samma jobb som att få in barnen på dagis. Ringa kvinnan som bestämmer över kön varje dag för att få in barn/svärmor. Same, same, but different. Jag var inte beredd.

 

Men det allra märkligaste är nog ändå, hur livet går på. Hur allt snabbt blir vardag. Allt från att varje kväll i våras checka av var svärmor befinner sig tack vare en sändare, till att åka och leta efter henne någonstans i Göteborg, då hon inte hittade hem. Till att arrangera begravning, försöka hantera alla känslor hos alla runt omkring och till sist mig själv. I allt det här arbeta varje dag, söka personer, presentera, prestera, hitta nya vägar och möjligheter, träna tjejlaget i fotboll, titta på hockey. Allt går, man har så mycket mer inom sig än vad man tror. Jag tror på att hålla vardagen så vanlig som möjligt. Hålla sina rutiner, fortsätta vara, även om livet inte riktigt blir som man tänkt sig.

 

Jag undrar om det är så bra att klippas av från allt. I sorgarbete, i personliga utmaningar, jag tror att man behöver sin grund kvar. Att fortsätta fungera normalt på någon plats. Inte lägga sig hemma och ha 24 timmar till alla tankar. Jag tror att det är bra att ibland känna att någonstans är ändå livet precis som det har varit. Alla stenar har inte rullat, några sitter faktiskt kvar där jag lämnade dem.

 

I år – är min utmaning, mitt mål, att göra det nu, inte imorgon, nästa sommar eller nästa jullov. Kommer det en utmaning så är det nu. Du vet aldrig hur världen ser ut nästa sommar. Jag skall försöka att inte ta den lättaste utvägen – ”ja, det låter så roligt. Men jag måste bara….”

 

Att säga ja helt enkelt….