11 september

Jag tror att det är många med mig som minns exakt vad man gjorde denna dag för 11 år sedan. Dagen då Twin towers blev till ground zero. Jag arbetade som konsultchef på Manpower och arbetade till största del med inköp/logistik/ekonomi för Volvo Personvagnar. Jag hade precis hälsat på några konsulter på PV och var på väg till min bil. I korridoren fanns det flera Tv apparater och jag passerade de första. Jag undrade över varför det stod så många människor framför tv apparaterna. När jag kom till den tredje kunde jag inte låta bli att stanna till. Då ser jag ett flygplan störta rakt in i det första tornet. Det tar ett tag för mig att förstå att det är nyheter – inte någon action rulle. Hjärtat hoppar över några slag, jag tar mig för magen (där mitt första barn vilar lugnt, fortfarande många månader kvar) och tittar igen och igen och igen. Resten av dagen minns jag inte så tydligt, men de 15 min finns för alltid kvar.

 

Det finns några tillfällen till som för alltid ligger etsade kvar i minnet – tillfällen få världens ondska på något sätt kommit väldigt nära.

 

Vi var på tältsemester på Gotland, närmare bestämt Fårö, förra sommaren. Ingen tv, inga spel, inte så mycket kontakt med omvärlden. På morgonen hörde jag det pratas om ”attentat” ”Norge”, men greppade inte först vad det talades om. Tillslut fick jag fram min telefon och gick in på aftonbladet. Då förstod jag vad som skett. Resten av dagen satt vi i våra brassestolar och följde nyheterna. Otroligt, samma känsla av sårbarhet, så långt bort med ändå så nära.

 

Det händer fruktansvärda saker runt om i världen, hela tiden, det är svårt att ta till sig alla tragedier och på något sätt går vardagen på. Överlevnad i miniatyr.