Arbetande mammor

Jag älskar att arbeta. Jag har alltid gjort det och kommer med största sannolikhet att alltid göra det. Jag säger inte alla dagar är fantastiska och att det går precis som jag har tänkt mig det – absolut inte. Men jag tycker om att göra det jag gör. Varje dag är unik, jag lär mig nya saker, träffar nya människor. Det är viktigt för mig. Men jag har en inre konflikt. Någonstans långt inom mig så behöver jag ibland ursäkta att jag tycker så mycket om att arbeta. Det tar nästan emot att erkänna det, för när jag skriver det så känns det verkligen som 1800-talet. Men jag kan känna att det inte är helt ok att känna så som mamma. Att jag verkligen älskar mitt jobb och lägger ner mycket tid på det. Jag älskar mina barn, min familj och mina vänner också. Det ena utesluter absolut inte det andra. Vi har 3 barn, och jag är den av oss som varit hemma mest under våra föräldraledigheter. Jag har provat att inte jobba och bara vara mamma. Jag är inte bra på det. Jag blir rastlös och ser allt som man skulle kunna göra istället. Jag blir en belastning hemma mer än en tillgång. Jag har löst det och mina barn har mått bra, men jag har fyllt på genom att jag har pluggat vid sidan av,  skött ekonomi för kompisar och arbetat som säljare för me&I. Det mesta av det dålig samvetet ligger hos mig själv, men tyvärr har mina barn utsatts för konstiga kommenterar i stil med ” stackars dig, jobbar mamma mycket”? Mina barn har kommit gråtande hem, för de försvarar självklart sin mamma – men samtidigt så jobbar jag ju väldigt mycket mer än den mamma som inte jobbar alls. En konflikt för dem också. Jag fann en artikel i ämnet som var upplyftande – jag jobbar på med att flytta det dåliga samvetet och jag tror att det är viktigt att visa för barnen att det är roligt att jobba och att dåligt samvete aldrig tillför något bra. Trevlig fredag på er! Arbetande mammor