Jag gjorde det – Jag cyklade till Paris!

Och det är lätt bland det bästa jag gjort i vuxen ålder!

Som vuxen är det inte alltid busenkelt att hitta nya riktigt goda vänner. Personer man klickar med och vill hänga med så ofta man bara kan.

Att komma varandra nära sådär som man gör så härligt naturligt när man är yngre och går i skolan, på fotbollsträningen, tennisen, kanske gör värnplikten, reser eller hänger med scouterna. Det spontant sköna; -”ska vi leka?” uteblir ju alltsom oftast. Inte sant?

Jag saknar det där, och även om jag är en ganska så utåtriktad person så är jag ändå inte världsbäst på att bygga upp nya relationer. Det borde liksom finnas nån sån där ”kollo-pryl” som man kan sticka iväg på som vuxen också tänker jag ofta. Och tur! För det gör ju det. Man ska bara hitta den och våga satsa. Det gjorde jag i Team Rynkeby God Morgon. Bara så bäst. Mitt hjärta växte, på många sätt!

Som med det mesta när det gäller mig så bestämde jag mig ganska spontant att söka till 2019 års lag. Jag ville komma igång med träningen på riktigt igen och tyckte det lockade att skriva på för ett ordentligt tydligt och viktigt syfte som TRGs mission innebär. Att samla in så mycket pengar det bara går till Barncancerfonden.

Personligen har jag sluppit undan någon direkt koppling till just barncancer men ville ingå i ett sammanhang där engagemanget för en god sak gör att man inte hoppar av. Ett engagemang som verkligen gör skillnad på riktigt och ett där man gör det tillsammans som grupp.

Jag har en panna av stål.

Det har nog laget koll på… Men vanligtvis i träningssammanhang, är risken stor att jag efter några månader helt tappar intresset och lägger ner. Det skulle visa sig att det krävdes ett direkt syfte.

Jag är, som säkerligen många med mig, en träningsperiodare som går ”all in” på en ny träningsform, kör stenhårt i ungefär 4 till ibland oerhörda 8 månader, för att sedan lägga av. Då lägger jag ner och inväntar nästa ”på-period” och nästa kul grej att fastna för. Det gör att jag testat på en del olika kul grejer genom åren men nånstans vore det ju ändå bättre att hålla i och fastna lite tänker jag. Bli lite biten liksom.

Varför Team Rynkeby God Morgon?

Mina barn gick båda på ABC All About Children, världens i mitt tycke bästa (engelsktalande) förskola som ägs och drivs av Judy Vanstone. Skolan är sedan många år en stor sponsor till projektet och eftersom Judy cyklat flera år med laget, kände jag till projektet.

PS Partner, var också sponsorer och kanske minns du att vi förra året skrev om Johanna Stigmar, inför och under hennes cykling till Paris med 2018 års lag? Båda dessa grymma tjejer lovade att, om jag sökte, lägga ett gott ord. De peppade mig att våga och ja egentligen, varför inte tänkte jag.

Så, in med ansökan. Berätta på jobbet att jag sökt (för att ge mig själv lite mer press att inte dra tillbaka ansökan för visst undrade även jag hur SJUTTON jag skulle fixa att cykla till Paris. Jag som aldrig ens cyklat längre än ett par hundra meter på en landsvägscykel förut…).

Jag pratade med Anna om huruvida vi utöver befintlig sponsring kanske också skulle kunna gå in som cyklistsponsor vilket innebär att man står för de kostnader som det innebär att cykla med i projektet. Det är nämligen så att alla cyklister betalar en relativt stor summa pengar för att cykla med och i det grundpaket som sponsorer oftast hjälper till med innefattas den gula cykeln, de gula kläderna och hotellnätterna som avser resan till Paris.

Ovanpå detta tillkommer sedan kostnad för träningsläger, avgifter för diverse cykellopp, bike-fit, skor, extra kläder, cykeldator etc men det är personliga och varierande kostnader som man, i alla fall i mitt fall, täckte själv. Värt varje krona!

Anna, som med personliga erfarenheter av barncancer iom den tragiska förlusten av sin storebror när hon var liten, tyckte att det lät som en bra och passande idé att PS stod för baspaketet, och saken var klar. Vi gick in som både silversponsorer, teamsponsorer och cyklistsponsorer. Stort och så fint!

Känner du till oss så vet du att vi är ett fysiskt aktivt gäng på PS…

…som tar alla tillfällen att uppmuntra till träning och aktivitet. Därför passar projekt som detta väl in i våra interna värderingar och med risk för upprepning så vill jag även här passa på att uttrycka hur otroligt tacksam och stolt jag är över att ha en så engagerad arbetsgivare.

Kropp, knopp, hjärta och socialt ansvar. Så viktigt.

Efter ett par veckor ringde Per Johnsson

Han presenterade sig som lagkapten för TRG19 och ville träffas för en intervju.

Oj tänkte jag, det kanske kan bli av på riktigt! Va fasen har jag NU gett mig in på?

Av logistiska skäl hängde min då 5 åriga son Oliver med och vi träffade Per och kaptenen för året innan, Mikael Alphov. Vi pratade om vad projektet innebär, att det stundtals kräver mycket tid ifrån familjen både på grund av träning (3 dagar i veckan varav längre träningspass varje söndag som man INTE kan/bör missa eftersom kravet är att alla som ska cykla med till Paris ska ha cyklat minst 250 mil innan avfärd), träningsläger och alla de event och sidoprojekt som tillkommer för att samla in pengar till Barncancerfonden.

Och det är helt sant, det tar en hel del tid, det ska man definitivt ha med sig om man tänkt söka. Men, det är väl investerad tid och Oliver (såväl som syster Elly) tyckte att mamma var värsta superhjälten. Perfekt, det tar jag!

Per och Mikael berättade också att deltagande i projektet innebär en del möten med väldigt sjuka små barn, såväl som föräldrar och anhöriga som förlorat barn till cancermonstret . Vi pratade om vad jag skulle kunna bidra med till insamlingen och kom fram till att jag kunde ta ansvaret för PR och sociala medier. Fotografera, filma och skapa en större synlighet genom tydligare strategier för spridning än vad som gjorts tidigare. (En roll som kom att delas och sedan tas över av min grymma lagkamrat Therese Henriksson och spridningsökningen från i år jämfört med tidigare år är markant högre. Klapp på axeln till oss där!)

Ett par dagar senare ringde Per upp igen och meddelade att jag var välkommen i laget.

YES, tänkte jag, och sa jag. Vilken grej!

Och vilken grej det varit!

Under året som gått har vi skrattat, gråtit, tjafsat, pratat om allt mellan himmel och jord och kommit varandra nära. Vi har lobbat relationer, jobbsituationer, karriärval, livserfarenheter, barnuppfostran, hunduppfostran och allt möjligt du kan tänka dig. Har det inte varit över kaffe eller ett glas på after-biken så har det varit i sadeln under alla dessa hundratals mil vi cyklat tillsammans. I galet sega uppförsbackar, längs oändliga majsfält, i ösregn, motvind, medvind, gassande sol eller vindlande härligt långa branta utförsbackar.

Vi har puttat varandra (jag har väl dock mest blivit puttad) och peppat varandra och jag har många gånger tänkt att dessa människor med pannor av stål, som inte ger upp, som ger av sin tid och sina pengar, som trampar på oavsett vad, som har världens största hjärtan och som gör detta för att de vill hjälpa, för att kämpa tillsammans, dessa är mina lagkompisar och jag är så ofantligt glad att jag fått lära känna dem. Visst, några är jag kanske alldeles lite extra glad att kalla mina vänner och är personer jag gärna har kring mig framöver också.

Många frågar hur det känns att rulla in i Paris…

SÅ roligt! Och, SÅ jättejobbigt ur ett känsloperspektiv. Tyckte jag.

Men det var häftigt att längs kanaler, genom parker, förorter närma sig stadens hjärta… I den stekheta värmen in bland alla de tusentals som samlats för att ta emot oss. Skumpa i parken med allas familjer och vänner och med vårt underbara serviceteam som fixat en helt grym buffé… Sedan upp på cyklarna igen och runt i stan, förbi Louvren och allt annat längs vägen, uppför Champs Élysées, runda Triumfbågen… Galet.

Tårarna rann och blandades med skratt om vartannat. Jag var så otroligt ledsen att det var över och så väldigt glad och stolt att ha fixat det.

Stolt också att ha gjort en bra sak för ett så viktigt syfte och igen… ledsen att inte få träffa alla de där tre dagarna i veckan mer. Poff!

Jag anar att det inte kommer som en blixt från klar himmel att jag fortsätter cykla?

En krasch med smak av asfalt och några stygn i hakan under Varbergsgirot till trots så verkar jag ha hittat min grej i landsvägscyklingen, och jag har givetvis skickat in min ansökan om att få cykla med Team Rynkeby God Morgon Göteborg även 2020. Det gjorde jag redan i Paris.

Den 4 september får vi veta… Så, håll en tumme för att det går vägen, att jag får cykla gult en gång till!

Sara Drougge, Marketing Manager på PS Partner och galet stolt cyklist i Team Rynkeby God Morgon Göteborg – 2019