När livet vänder

Lova att det inte blir som med farfar, tumma, säger min yngsta dotter. Jag lovar, det blir inte som med farfar, tummis, svarar jag. Mormor skall bara ta bort den där grejen i magen, så kommer hon hem och mår bra. För så var det, så skulle det bli. Min svärfar var 94 år när han drog sitt sista andetag i mars i år. Han hade bestämt sig, han var liksom färdig. Det var väldigt ledsamt, men samtidigt på något sätt förståeligt. Tomt, självklart, men han ville helt enkelt inte mera. Det är sådant som man måste få bestämma själv. Min mamma ville, hon ville verkligen leva. Hon hade så mycket kvar att göra på något sätt.

Min mamma har haft problem med magen i flera år, i april i år fick hon slutligen beskedet. Det är cancer i tunntarmen, men beskrivs som ett enkelt ingrepp, vips, borta och så blir du bra igen. Min mamma har haft cancer innan, 2 gånger och klarat sig. Det är liksom mammas grej, hon klarar cancer. Det är så det är. När mamma fick cancerbeskedet var hon hos oss och passade barn. Mamma och pappa gjorde det ofta, de möjliggjorde vårt livspussel med allt som vi ville göra, karriär, träna barnen i olika sporter, träna själva… helt utan knot. Mamma tog alltid fram sin kalender på kvällen innan de skulle resa hem för denna gång, sin lilla filofax, och så skrev hon in nästa veckas ”passa barn”, ” hockey”, ” fotbollsmatch”, ” gymnastikuppvisning” osv. De är i vår kärnfamilj, barnen har alltid räknat att vi är 7 i familjen. Mammas lilla filofax var full av annat också, Röda korset, syföreningen, kaffe med sina systrar, resor…

 

När läkaren ringde mamma för att berätta om cancern så tittade mamma och min yngsta dotter på barnprogram. Mamma gick ut och grät. Min lilla dotter undrade varför mormor var ledsen. Fick nog inget riktigt svar. Mamma ville inget säga, jag var i Köpenhamn och skulle komma hem först på söndagen. Som så ofta, de ville inte oroa mig. De åkte hem på fredagen och på söndagen när jag kom hem, direkt efter att jag kommit innanför dörren, ringer mamma. Hon frågar hur jag har haft det och om det varit roligt. Det hade det verkligen varit. Jag hade träffat mina gamla studiekompisar och det var alldeles för länge sedan och vi hade haft det väldigt roligt. Jag berättade. Till slut sa mamma att det var något hon var tvungen att berätta. ”Jag har cancer i tunntarmen”. Det isade i bröstet, knöt sig i magen, men ändå – detta klarar vi mamma. Det är det enda som vi kan tänka/får tänka, detta går bra. Jo, svarade mamma, gråtandes. Jovisst, det är så vi får tänka. Jag frågade massor. Hon svarade, så gott hon kunde. Den var långsamt växande, inkapslad, de hade inte sett något mer. Nej, hon hade frågat läkaren rätt ut, hon kommer inte att dö. Jag pratade med min pappa som var förkrossad, så ledsen att han inte kunde prata. Jag var nästan arg på honom, sade till honom att du måste vara stark, detta klarar vi, du måste tänka så. Vi måste tänka så. När vi lagt på grät jag. Jag hade såklart förstått att det varit något med mammas mage. Hon skyllde själv på medicinerna som hon åt för sitt hjärta. För 5 år sedan hade hon en kraftig hjärtattack och efter det åt hon mycket mediciner. Min mamma var sjuksköterska och hade koll. Hon visste. Jag hade inte gått emot mamma, inte stått på mig och sagt till henne att hon var tvungen att stå på sig mot läkarna, att de måste titta utanför hjärtat och medicinerna. Det gjorde jag inte mot min mamma. Det skulle jag så klart ha gjort. Det är svårt när rollerna skall ändras, när man skall bestämma över sin mamma. Svårt att veta exakt när man skall göra det.

 

Mamma fick operationstid till sist, den 16 juli. Hon fick sprutor hon skulle ta, en varje dag för att hämma utvecklingen av cancern. Det var jobbigt för mamma. Samtidigt undrar jag om hon visste? Visste att det kanske inte alls var så säkert att detta skulle gå bra? Att hon än en gång skulle lura cancern? Jag höll tal när mamma fyllde 70 år, då hade hon repat sig efter sin hjärtattack. Jag beskrev henne som en katt med 9 nio liv och hur tacksam jag var för det. Jag visste inte då att hon redan avverkat dem alla. Mamma skrevs in den 15 juli. Pappa och jag körde in henne till Sahlgrenska. Personalen var väldigt noggranna och snälla. Mamma kände sig trygg. Vi sade hejdå och operationen skulle göras dagen efter. Vi skulle komma så fort hon hade vaknat.

 

Det var en av de fina dagarna. Pappa, barnen och jag åkte till Varberg. Vi spelade minigolf och åt glass. Allt för att få tiden att gå. Mamma ringde på morgonen och sade att hon åkte ner till operation. Jag fick ett nummer som jag skulle ringa på eftermiddagen. Operationen skulle ta ca 3 timmar. Vid 15 tiden borde hon alltså vara klar. Jag ringde kl 15, och kl 16, och kl 17, kl 18. Mamma hade inte vaknat. Hon hade flyttats till intensiven. Ring om 1 timma, fick jag till svar, varje gång. Det kändes inte bra. Varför tog det så lång tid? Kl 19 fick jag tag på en sköterska som sade att mamma var vaken. Å, vilken lättnad. Allt hade gått bra, hon mådde bra men skulle få stanna över natten. Åh, vad skönt. Hon skulle ringa dagen efter då hon kommit upp på avdelningen.

 

Vi åkte till Smögen för att lämna av min dotter hos en kompis. Vi badade och solade. Dagen gick, mamma ringde inte. Först klockan 15 ringde hon och meddelade att hon var uppe på avdelningen. Jo, hon mådde bra. Vi satte oss i bilen och åkte mot Sahlgrenska. Vad skönt, nu var det äntligen över. När vi kom upp på avdelningen sken mamma som en sol. Hon hade glitter i ögonen, stuns i rösten, färg på kinderna. Åh, vad skönt. Nu är det verkligen över! Mamma var så nöjd. Hon skulle stanna en vecka för att bli starkare, men operationen hade gått bra.

 

Mamma kom hem en dryg vecka senare. Det tog lite längre tid för de fick inte ordning på blodvärdena. Till slut kom en läkare och sade (enligt mamma) ”här får du en riktigt dyr spruta, men å andra sidan är det ju dyrt att ha dig liggandes här också”. Vilket stämmer, men ja… Värdena blev bättre av sprutan och mamma skrevs ut.

 

Pappa hämtade mamma. Han berättade att hon var svag när de lämnade avdelningen. Hon kom hem och vilade mest. Men det skulle ta tid hade de sagt. Vad är normalt egentligen, hur trött är man efter en magoperation? Mamma ville gå ut till sitt älskade växthus, men kom bara halvvägs. Hon orkade inte. Min familj och jag kom upp på onsdagen efter att hon kommit hem. Mamma låg. Hon var grå i ansiktet och hålögd. Inte bra. Hon fick ont i sidan på eftermiddagen, men trodde att hon hade sträckt en muskel. Hur då? tänkte jag. Det kändes inte bra. Min yngsta dotter smörjde in sin mormor med muskelkräm. Jag lagade mat, men det smakade inte för mamma. Hon hade svårt att svälja, ont i munnen. Hon var svag. På torsdagen var det inte bättre. Maken och jag åkte iväg på ett ärende. Jag var i valet och kvalet, jo, då – åk ni, sa mamma. Mamma blev sämre och fick åka ambulans till Sahlgrenska. Hon ville verkligen till Sahlgrenska. Egentligen är det närmaste sjukhuset Näl, men mamma stod på sig. Hon kunde verkligen göra det, stå på sig. Personalen på vårdcentralen sade att då är det bäst med helikopter. Mamma svarar sturskt – ”Å nej, det är bara till för dem som verkligen behöver det”. Och ambulanspersonalen körde till Sahlgrenska. Pappa och jag kom efter. När vi kom in på akuten sken mamma upp. Hon hade fått smärtstillande och hade inte lika ont. Hon kom direkt upp på samma avdelning som hon legat på tidigare. Hon var så nöjd. Pratade igenkännande med personalen. Fick smärtstillande och en läkare som tittade på henne. De tog verkligen hand om henne. Hon slappnade av. Mamma hamnade på ett rum med 2 andra damer. Den ena damen var oerhört pratsam, mamma pratade på. Jag hjälpte henne under tiden med att ta på sjukhusdräkten, drog på henne varma strumpor, hon hade lite ont i vissa lägen, men var nöjd. Nu skulle det bli bra. Pappa och jag kramade om henne, och sade att vi kommer nästa morgon. Hon skulle röntgas på morgonen för att de skulle se vad som skulle göras. Vi lämnade Sahlgrenska, torsdagen den 30 juli, med en lättnad i kroppen. Nu skulle det bli bra. Pappa berättade om sin oro som han haft sedan mamma kommit hem, det hade aldrig vänt och det hade inte känts bra.

06.15 på fredags morgonen ringer telefonen, jag rusar upp och svarar. Det är sjuksköterskan från avdelningen som meddelar att de kört ner mamma till intensiven då hon blev sämre under natten. Jag får numret till IVA. Jag ringer och får prata med en sjuksköterska. De skall röntga mamma. Sköterskan lämnar luren till mamma. Hon är lite medtagen, men fullt klar. ”Jag älskar dig mamma”, får jag fram innan vi lägger på. ”Vi ses sen.”

 

Det gjorde vi aldrig. Eller jag såg mamma. Jag vet inte om hon såg mig. Pappa och jag åkte direkt in, men vi fick inte träffa mamma. De opererade henne direkt, hon hade en varbildning i magen. En varbildning som i sin tur givit blodförgiftning. Vi vakade över mamma. De höll henne nedsövd för att antibiotikan skulle ta. Vi satt vid hennes sida, pratade med henne, grät och fattade inte ens då att det inte skulle gå. Läkarna och personalen gjorde ett fantastiskt jobb. När vi lämnade Sahlgrenska på lördagskvällen kändes det ändå lite bättre. Värdena hade inte blivit bättre, men samtidigt inte sämre. Och det var ju ett gott tecken, eller?

 

05.30 på söndagsmorgonen ringer telefonen igen. Det är från IVA. ”Ni måste komma in, hon rinner oss ur händerna”. Jag har aldrig kört så fort till Sahlgrenska. Pappa och jag sitter helt tysta, nästintill paralyserade i bilen. En overklig känsla. Vi parkerar och springer genom de tysta korridorerna. In i hissen, fram till avdelningen. Vi pratar med en läkare som förklarar att de inte kan göra mera. Kroppen svarar inte. ”Hon rinner oss ur händerna”. Hur länge undrar jag? Det vet vi inte, under dagen, svarar läkaren. Min älskade mamma. Det händer inte. Hon var ju frisk. Cancern var ju borta. Min mamma är en sådan som klarar sig. Pappa och jag sitter hos henne, kramar hennes händer. Hon är varm. Hon sover så lugnt. Hon får hjälp med andningen. Vid 13 tiden är det lunchdax för sjuksköterskorna som är hos mamma. Det är alltid 2 sjuksköterskor hos henne. Sjuksystern skall bara byta en slang innan hon går på lunch, meddelar hon sin kollega. Hon går fram till mamma, tittar på värdena, vänder bort skärmen med alla kurvor och siffror och tar av sig handskarna igen. Nej, säger hon, jag gör inte det. Några minuter senare ser jag att mamma blir blek, läpparna blir blå, men andningen fungerar fortfarande. Jag förstår först inte. Så stänger de av respiratorn och allt blir tyst. Mamma är död. Söndagen den 2 aug 2015.

 

Det är fortfarande overkligt. Jag var helt oförbredd på hur ont det gör, verkligen fysiskt ont. Hur stor sorgen är och hur stor saknaden är. Hur många dimensioner sorg det faktiskt finns. Hur det påverkar alla, hur människor tar det så oerhört olika. Min pappa har varit fantastiskt stark. Vi har pratat mycket om mamma, om livet, om dom. Nu förstår jag och imponeras av hur stark kärleken verkligen var mellan mamma och pappa. Hur ont det gör för pappa. Jag kommer inte att förstå det fullt ut förrän jag själv är där, jag är fullt medveten om det. Men bitarna faller på plats. Och framförallt påminns jag om vad som är viktigt i livet. Igen, att jag måste påminnas om det igen och igen och igen. Att det handlar om relationer. Om vännerna. Om dina nära och kära. Att du gör så gott du kan.

Anna