Tjejvättern och Halvvättern – 2 ganska normala träningspass för TRG
I helgen var det så dags att sticka till Motala för de två Vätternlopp vi, av vår lagkapten, tillåtits köra såhär nära inpå avfärden mot Paris. Tjejvättern och Halvvättern.
Det är nog få saker som är så peppande som att köra om. Eller vad sägs?
Men kanske, kanske att det är ännu lite mer peppande att köra om i klunga och konstant få ropa; Håll höger, Omkörning klunga!
Har du hört hur det låter när en klunga landsvägscyklister susar förbi? Ljudet är fullständigt UNDERBART. Det låter mäktigt, tungt, starkt och snabbt. Swish. Eller swooooooosh kanske.
Vi snittade Tjejvättern på nära på 31km/h och kom in på 124e plats av ca 3500 cyklister. Ok, det var ju givetvis väääldigt många på damcyklar, mountainbikes och allt däremellan. Att de ens fått för sig att köra 10 mil på sådana cyklar, och med SÅ mycket kläder på sig, det är ju en bedrift i sig. Helt galet. Imponerande.
Solen sken och det var varmt och perfekt med vind. Mest i ryggen. Alla var på topphumör och vi hade helt enkelt en alldeles underbar dag.
Nästa dag då? Hur var då den tänker du…Köra två Vätternlopp på en helg? Tokstollar!
Jodå… det blåste envetna motvindar som i byarna (som kändes mer eller mindre konstanta) låg på 20 sek/m. Ibland skjutsades man till så i sidvind av vinden att man nära på flög av vägen. Ja, och så regnade det ju stundtals. Och så var killarna med. För det var ju Halvvättern. Dagen innan var det bara vi tjejer. Något mindre hetsigt alltså. 🙂
En prövning för psyket hela tiden för det blir många timmar i sadeln och många timmar tillsammans. Lite som att göra lumpen sa någon…
Hur som helst, det var kämpa hela vägen igenom och det kan man onekligen säga att vi gjorde. Herregud så vi kämpade! FY så jobbigt det var men jösses så vi körde.
Halvvättern innebär lite fler backar än den enda backen i Omberg på Tjejvättern som i övrigt är platt som en pannkaka. Inga jättebackar dock, bara lite motlut men när man envisas med att trycka på i ca 35km/h i motvind, ja då tar det ordentligt på krafterna.
Det allra bästa, i min mening, under Halvvättern var när vi blir omkörda av Ambulansens klunga. Ca 40 grönklädda cyklister dånade fram på vägen och gled mäktigt imponerande förbi oss, alldeles tysta, med ett unisont svepande ljud från hjulen. Starka. Fruktansvärt starka. Så imponerad.
Väl i mål vart det, som alltid numera, sådär konstigt igen.
Var det över? Redan? Ok, vad skall vi göra nu?
Det blåste fortfarande mer eller mindre storm så fotoväggarna var inte ens uppmonterade och vi rullade vidare till närmsta matställe. Hungriga som vargar.
Det är otroligt så kroppen vänjer sig för efter dessa dagar var det både trötta lårmuskler och skav. Ajje!
Det börjar kännas lite vemodigt att året tillsammans lider mot sitt slut, i alla fall i den mest intensiva fasen. För det tar ju faktiskt inte helt slut iom Paris. Vi jobbar ju vidare tills nästa lag tar vid, i september och man kan undra om man kommer vara sugen på att göra om resan en gång till? Om man blivit biten och inte kan se sig sluta? En sak är i alla fall säker, riktigt fina vänner har man fått.
Snart är det dags för Paristuren och vi kan knappt vänta men först blir det söndagsrunda på 140 km och lite annat smått och gott.
Skickar med lite information om vår prolog. Kom gärna och vinka av oss vid Sjömagasinet!
Anmäl gärna att du kommer, och lägg till i din kalender!