Träningsläger och 47 mil i benen…

Förra helgen var det dags för träningsläger med gänget som ni vid det här laget känner till ganska väl och som ju heter Team Rynkeby God Morgon Göteborg.

Jag ska ärligt erkänna att jag var ordentligt nervös inför detta. För hur sjutton orkar man cykla till Skövde? Och sen vidare till Ulricehamn? Och sen, därifrån hem till Göteborg??

Jag laddade med mat. Inte överdrivet mycket mat men bra grejer.

Ofta får jag höra att jaha, då käkar du en hel massa pasta då? Nej, det gör jag egentligen inte. Jag ser istället till att äta oftare och att alltid ha energi med mig för att fylla på längs vägen.

Mandlar och torkad mango är min grej. Turkisk peppar är Linnéas, min lagkamrat.

En del kör gels och andra trycker ner en macka eller rent av en halloumiburgare i ryggfickan.

Vi är 43 personer i vårt lag. Serveiceteamet inkluderat.

Och vilket serviceteam vi har! Ett gäng som lagar himmelskt gott och bra käk och som kör servicebilar som på ett otroligt snyggt och proffsigt sätt ser till att vi tar oss fram säkert på vägarna. När vi korsar större leder med tung trafik, ja då kör de i förväg och blockar trafiken tills vi passerat. Tryggt och skönt.

För det är, trot eller ej, väldigt ofta som bilister blir riktigt farliga för oss. De försöker preja oss av vägen, de ligger decimeter ifrån oss och tutar, de pekar finger. Märkligt att ett gäng cyklister som har lika mycket lagen på sin sida för att vistas på vägarna (även då det finns cykelbana, jodå det stämmer) kan kännas så otroligt provocerande för bilister att de är beredda att riskera våra liv för att själva tränga sig fram. Man undrar liksom vem de tycker beter sig bättre i trafiken? Förstår de att de kan skada oss ordetnligt och till och med döda oss? Vill de verkligen ha det på sitt samvete?

Nog om det men tänk gärna ett steg längre om du känner dig träffad. Vi är människor med nära och kära precis som andra men med skillnaden att vi tycker om att träna och att cykla.

Att det också råkar vara ett väldigt effektivt sätt att få sponsorer att bidra i kampen mot barncancer… är ett till skäl till varför vi är där.

Välkomstkramen från den stolta lille sonen när vi kom i mål efter helgens turer.

Men men,

Första dagen var det alltså till Skövde som vi skulle cykla. Närmare 180 km och vi hade sån otrolig tur med vädret. Det var såklart stundtals kämpigt men vi fixade det tillsammans. En grym känsla och när vi rullade in i Skövde där serviceteamet dukat upp med bubbel och snacks för en härlig After Bike, då var man rätt stolt. Och lite lätt trött. Men glad.

Middag och god sömn efter det, för nästa dag skulle vi vidare till Ulricehamn. Vädret var fortsatt på vår sida och det var en fantastiskt vacker rutt som vår lagkapten Per tagit fram åt oss. Konstigt nog kändes det inte alls jobbigt att sätta sig i sadeln igen och vi körde på. Efter några timmar var vi ändå flera som kände att energin började tryta varpå en del började ”ryta” och det planerade fikastoppet likväl som lunchstoppet i strålande solsken vid en vacker sjö där vår kock stod med jättemuurikkan och kockade lax med potatisstomp och wasabicreme… DET var välbehövligt!

På eftermiddagen kom vi sedan äntligen fram till Ulricehamn och cykeldatorn visade på 141 km!? Va? Gick det så fort? (okej det tog väl ca 8 timmar…)

Ett varmt mottagande av serviceteamet, lite skönt bastuhäng med mängder av skratt och skön stämning och en trevlig middag med diverse frågesport och jag stupade, efter att ha sett till att äta en väsentlig mängd magnesium för återhämtningens skull, i säng.

Sista dagen var det hemåt som gällde.

I motvind denna svinkalla morgon med många trötta kompisar trampade vi vidare längs vår rutt.

Jag hade ont i ryggen, ont i knäna, ont banne mig mer eller mindre överallt men det finns ju liksom inga alternativ. Eller jo det gör det ju för om man skadat sig eller cykeln gått sönder så kan man ju åka med i någon av servicebilarna, men det finns liksom inte. Jag har ju gett mig den på att klara det och även om jag verkligen var nere och nötte på de absolut sista (eller?) reserverna och vart både snarstucken och irriterad… så klarade jag det!

Sista backen i Pixbo hatade jag så mycket att jag när jag till slut, efter ett frenetsiskt trampande ÄNTLIGEN kom upp och lårmusklerna brände så de nästan krampade, inte kunde annat än skratta.

Så himla glad att ha fixat det. Så himla stolt.

Och SÅ himla peppad inför cyklingen till Paris.

Kan ni fatta vilken grej det kommer vara att tillsammans med sina lagkompisar och ytterligare ca 2150 gulklädda TRG cyklister glida in i centrala Paris? Jag börjar ana…

42 dagar kvar!

Sara Drougge, Marketing Manager PS Partner & cyklist i Team Rynkeby God Morgon Göteborg 2019

PS Partner är årligen återkommande sponsor till Team Rynkeby God Morgon